.. så är störtsta anledningen till att jag inte bloggat så mycket att jag ärligt inte mår så bra, och jag vill inte vara deppig på bloggen. Men idag blir jag det ändå, för det är så här det ligger till; jag har haft 3 riktigt vänner tidigare. Ni vet som man vet(tror) att alltid ska vara nära en och alltid stötta en. Men 2 av dem försvann, en valde alkoholen före mig och den andra valde killen före. Så jag hade en sådan vän kvar, en som alltid stöttade mig, som alltid fanns där och som det kunde gå flera dagar, ibland veckor utan att vi ens pratade. Men jag vsste alltid att hon alltid fanns där, vad det än var. 
Men nu har vi hamnat på en viss punkt att jag inte vet vart jag har henne, jag vet inte ens om jag kan lita på henne längre, och jag vet inte vart jag ska vända mig. 

För tre år sedan var det hon och jag genom allt, vi gjorde allt tillsammans. Var nästan aldrig utan varandra. Så har det varit sedan dess, tills för någon månad sen när jag aldrig hör något av henne, hon bryr sig inte och hon svarar inte när jag hör av mig. Och jag är trött på att såras av mina ''kära'' vänner. Jag får låta töntig nu men jag orkar inte låtsas vara glad och alltid le. För vad jag än går igenom ler jag alltid när det behövs. Jag visar mig sällan svag. Men idag gör jag det. 
Ibland önskar jag bara att allt var som vanligt, att jag kunde åka hem till henne och överraska henne som jag brukade göra, att jag kunde känna mig hemma hos henne och att jag alltid kunde höra av mig. 
Jag önskar att hon fanns där för mig. 

Stort tack till min underbar pojkvän som också är min bästavän som alltid finns där. 

Tack för mig.